Hur skapar vi mer inkluderande museer? Den frågan har filosofie doktor i idéhistoria och docent i genusvetenskap Pia Laskar sett till att det numera finns flera konkreta svar på. Med avstamp i projektet ”Unstraight Research”, som initierades av det nätbaserade The Unstraight Museum, samarbetade Livrustkammaren och Historiska museet under två år med målet att skapa metoder för att förändra basutställningar; metoder för att bättre spegla den ofta dolda historia som inte ingår i den heteronormativa historieskrivningen.
Ett resultat av det projektet är praktikan Den outställda sexualiteten som kan användas för att motverka diskriminering och marginalisering – inte bara av kön och sexualiteter utan även av andra marginaliserade och exkluderade grupper. Vilka de än må vara.
Vill ditt museum göra mer inkluderande utställningar? Läs metodguiden här nedan! Punkterna utgör en kort inblick i en mer omfattande, mer konkret, kreativ och kritisk bok till hur vi arbetar på museer med inkludering i dag. Praktikan Den outställda sexualiteten finns här i sin helhet för gratis nedladdning. Väl värd att dyka in i!
En praktika för museers förändringsarbete
För er som är intresserade av att inkludera mera med hjälp av era verksamheter följer här en kort inblick i boken Den outställda sexualiteten – liten praktika för museers förändringsarbete av Pia Laskar. Boken är en kritisk och kreativ bok som diskuterar vad ett museum och dess olika yrkesgrupper bör reflektera över för att undvika en fragmentarisk historieskrivning. Den innehåller dessutom flera metoder för att konkret skapa mer inkluderande museer.
1. För eller om?
I praktikan beskrivs metoder för hur museer ska arbeta för att skapa utställningar för de marginaliserade, om de marginaliserade samt utställningar som
är kritiska till privilegiering och marginalisering och utställningar som förändrar/rubbar verksamheten och besökaren. Och även om det inte är vattentäta skott mellan de olika metoderna, välj vilken ni ska fokusera på till att börja med.
2. Kartlägg ”de som inte finns”
Att se över vilkas berättelser som saknas i museet i dag är alltid bra att få ett hum om. Här går det exempelvis att utgå från kategoriseringarna i diskrimineringslagen eller listan på nationella minoriteter eller någon helt annan grupp som ni tycker kan vara intressant att rikta in arbetet på. Exempel på frågor att ställa: Vilka historier saknas? Hur stort utrymme har de undersökta grupperna i montrar och texter? Hur framställs de? Vad omges de med?
3. Ta hjälp av den marginaliserade gruppen
Finns det exempelvis organisationer som samlar de grupper ni vill arbeta med? En bra idé kan då vara att skapa fokusgrupper redan tidigt i utställningsarbetet. Genom sådana grupper kan museer undersöka vilka frågor och perspektiv som saknas. Fokusgruppen kan bidra med många insikter och
unika erfarenheter.
4. Tolkningsföreträde och forskningsperspektiv
Även om det finns unik expertis om marginalisering hos de som ingår i den drabbade grupper så är historieskrivning och marginaliseringsprocesser ämnen som kräver forskningskompetens. Om expertisen om exkluderingsprocesser överlämnas helt och hållet till den drabbade finns en risk att marginaliseringen ingraveras ännu djupare.
5. Blir vi någonsin klara?
Svaret på den frågan är naturligtvis nej. Eftersom en individ har flera tillhörigheter, erfarenheter och identiteter som sammanflätas på olika sätt måste den form av marginalisering museer väljer att itu med ständigt problematiseras. Vilka i den marginaliserade gruppen lyfts fram? Om exempelvis kvinnor ska adderas till en utställning – vilka kvinnor syftas det på? Unga, gamla, queera, kvinnor från låglöneyrken eller minoriteter, märkt funktionsvarierade, migrerade (av olika orsaker) kvinnor eller andra kvinnor? Vilka perspektiv försvinner och vilka vecklas ut genom valen du gör?