Under drygt fyra terminer träffades pensionerade ubåtsofficerare och unga nyanlända för att med bilden som verktyg i en kursliknande verksamhet lära av varandra och fritt dela erfarenheter, upplevelser och kunskaper. Genom samtal utifrån bilder som deltagarna skapade på temat Havet förändrades föreställningarna om varandra och kunskapen vidgades. Mötena gjorde att flyktingmigration kom att handla om människor och deras liv samtidigt som representanter för det svenska försvaret vände på perspektivet om vad en militär kan vara.
"Gör nåt för ungdomarna"
Upprinnelsen till projektet var en fråga från Karlskronas socialförvaltning om museet kunde göra något för kommunens ensamkommande ungdomar. Museet tog i sin tur kontakt med ubåtsklubben Hajen, en av museets stöd- och intresseföreningar.
Vill ditt museum göra som Marinmuseum i Karlskrona och göra museet till ett rum för dialog, möten och livslångt lärande? Läs metodguiden nedan!
Det viktiga i det här projektet för oss på Marinmuseum Karlskrona var att vara följsamma och ta tillvara resurser som deltagarna hade. Vi hade en plan som grund men strävade också efter en demokratisk och dynamisk struktur där de medverkande själva fick komma med förslag. Samtidigt använde vi vår yrkesmässiga kompetens för att bidra till det gemensamma lärandet. Projektet utvecklade både museets verksamhet och oss som var involverade. Dessutom fick ubåtsofficerare och flyktingungdomar en chans att lära känna varandra och hitta på saker ihop, även utanför kursen.
1. Identifiera behov
Vi blev kontaktade av kommunens socialförvaltning med ett uttalat behov. Hur ser det ut på den ort där ert museum är beläget, finns det något särskilt som engagerar och upptar det offentliga samtalet? Eller är det något ni själva uppmärksammat som pågår som ni skulle vilja skapa en rörelse kring? Var reaktiv och bygg tema, innehåll och upplägg utifrån det.
2. Bestäm mål och metod
Målet för oss var att skapa en mötesplats med möjligheter till samtal, lärdomar och nya perspektiv. Vi var två pedagoger med bildpedagogisk kompetens och bestämde oss därför att jobba med bilden som verktyg i ett kursliknande format. Vilka kompetenser finns på ert museum? Vilka är era förmågor och styrkor? Hur kan ni bidra för att snabbt svara upp mot ett uttalat behov som finns på er ort?
3. Rekrytera deltagare
Många gånger förs ensamkommande ungdomar samman med vuxna från volontärorganisationer som drivs av en ideologisk övertygelse. Vi ville i stället skapa oväntade möten och starka intryck och hitta personer som inte så självklart stöter på varandra i andra sammanhang. För att kunna använda redan upparbetade kontakter inventerade vi våra egna stöd- och intresseföreningar. Vi fastnade för ubåtsklubben Hajen men hittade också bra förslag bland kompisar, gamla kollegor, lärare, nätverk för rektorer och vänföreningar. Våga vara lite gränslösa när ni matchar deltagare!
4. Välj tema
När vi rekryterat deltagare bestämde vi tema Havet för inbjudan, något som samtliga hade ett eget förhållande till. Havet som en källa till rekreation, fritid och naturupplevelse men också havet för människor på väg, på flykt och havet som en nyckfull och ibland hotfull naturkraft. De fick göra fartygsmodeller i gips och vi pratade om båtar som bärare av drömmar, arketyper, fantasier, hopp och framtid. Båten av Bertil Vallien som vi har på museet hade vi också som utgångspunkt och vävde in i samtalet och vi gjorde kroki med våra galjonsfigurer som modeller.
5. Inventera resurser
Vi struntade i långa projektplaner och bestämde oss för att bli konkreta så snabbt det gick. Vid första mötet mellan alla parter bestämde vi kursprogram, beställde hem kursmaterial och hur inbjudan skulle göras. Vi beslöt också att budget skulle lösas inom befintlig ram och att kurstillfällena skulle äga rum när museet ändå hade kvällsöppet.
6. Skapa rätt stämning
Prata igenom hur ni vill bemöta deltagarna och hur ni skapar ett varmt, öppet och fritt klimat. Bestäm också vem som leder samtalet eller lektionen för dagen och hur ni avbryter och stoppar varandra när ni själva inte märker att det bär åt fel håll. Samtalen ledde ibland in på svåra minnen och upplevelser från krig, förtryck och flykt. Tack vare att känsligheten och respekten var stor i gruppen lyckades vi hantera svåra känslor. Glädje, öppenhet, humor och mysiga fikastunder var också centrala ingredienser.
7. Hitta ett passande upplägg
Den bildmässiga ambitionen var kravlös och fri men med strävan att deltagarna skulle få prova på olika material och tekniker. Meningen var också att deltagarna skulle visa sina berättelser och förklara hur de tänkt. Vi hade planerat för lektionsmomenten Klotter, Akvarell och färgblandning, Teckna av, Akrylfärg och eget papper, Collageteknik och Marinmålning i guldram. Samtidigt var vi observanta på nya erfarenheter och nya behov och fångade upp idéer utifrån det som hände i gruppen. Om uppgiften blev för känslosamt krävande och svår erbjöds dessutom utvägar att skapa någonting helt annat.
8. Ta vara på oväntade kompetenser
Ubåtsofficerarnas vana att möta unga människor, få ihop grupper och fartygsbesättningar visade sig viktig. Även deras pedagogiska kompetens kom därmed till glädje. Spontana lärsituationer runt problem med läxor och skolämnesteori löstes på eget initiativ.
9. Planera för utställning
Vi ville gärna avsluta kursen med utställning på museet och bad deltagarna att löpande spara sina alster i varsin bildmapp. Bilder av flykt, blyertsteckningar av museiföremål, solnedgångar över bergen i Afghanistan men också klotterlappar med svenska och arabiska ord och dikter – en mosaik av människor och livsöden, allt fick utrymme och fyllde ett syfte. Steg för steg gjordes utställningen möjlig genom samtliga professioners välvilja. I stället för att bromsa och problematisera ansträngde sig alla för att göra det så enkelt som möjligt. Erfarenheten har tagits tillvara och nu har vi ett särskilt rum för korta utställningar där även processen fram till färdig utställning är kort.